lugn
Jag vet att det inte är bra att skära sig och att det inte löser någonting, faktum är att det gör allt svårare i längden när man ska fundera ut hur man ska dölja ärren. Men just för stunden, då är det underbart. Jag klarar verkligen inte av psykisk smärta, jag gör det inte. Jag tar hellre den fysiska smärtan, en smärta jag känner att jag kan kontrollera men som jag inte kan göra med den psykiska smärtan. Förut kunde jag gråta, jag kan det inte längre. Nu gråter jag röda tårar.
Usch. Jag borde verkligen söka hjälp.
I'm so sorry for all that I've done,
I'm so sorry for what I've become.
I'm so sorry, so sorry for wasting your time,
I can't hold you back 'cuz I'm losing my mind.
-Someone I once knew
Vad har du för bmi? :)
:/ hemskt att jag förstår dig. Känner en längtan själv men vill inte tillbaka dit.
Man vet aldrig om de kanske försvinner! Har för mig att man kan lasra de mindre också! ^^
Kram
Gumman, skär dig inte!!!! Jag har också tagit till den flyktvägen och tro mig, nu ångrar jag det, när hela mina armar är prydda med ärr....Smärtan blir inte mindre för att du skär dig, den blir bara mer förståelig. Efter att jag legat inne på psyk bara bestämde jag mig för att aldrig ta till ett rakblad igen. Jag har inte heller gjort det, men det har varit sååå nära många gånger. Istället brukar jag göra annat, träna, läsa bloggar eller helt enkelt bara sätta på mig jackan och gå ut och gå tills inpulsen lägger sig. Du vill inte, tro mig, ha ärren där om några år, men de försvinner aldrig. Sök hjälp, nu! Vänd dig till BUP direkt, har du svårt att prata om det, räck fram ett brev som du skrivit innan. För du är värd att få hjälp.
Kasta ALLA rakblad och bara bestäm dig.
Stor kram
OMG, gumman! Vad jobbigt... Jag vet att det där är svårt (trots att jag aldrig har gjort det själv), men kan du inte försöka hitta ett annat sätt att bli av med "smärtan"?
STAY STRONG <3
åh jag känner igen mig i det du skriver.
det känns så bra just för stunden. men det är inte värt det i längden. märkena blir så fula.
jag ångrar verkligen att jag en gång började. men jag lyckades iaf sluta. även om jag fortfarande vill ibland, så lyckas jag låta bli.
jag hoppas att du lyckas sluta!
kram
sv: kul att någon gillade dom ;)
take care!
Hej! Wow känner igen mig i dig så mycket, trots att jag aldrig har skärt mig så har jag bara hanterat smärtan på annat vis. Jag har istället hamnat i djup deppression o isolerat mig från omvärlden. Jag uppfyller inte heller "kraven" för anorexia lr bulimi men nån form av ätstörning har jag defenitivt.Har haft problem med mat i ca tio år nu och jag är 26 nu. Om jag har ett viktigt råd till dig är att skaffa hjälp genast, du vill inte fortfarande vara i samma situation om tio år till, tro mig. Jag hatar egentligen bloggar men jag fastnade verkligen för din, så jag kommer defenitivt att följa din blogg. Jag hoppas verkligen att du skaffar hjälp för det tror jag är viktigt för dig att göra. Ha det så bra! hörs igen! Kram!
Ingen aning men antagligen som alla andra försköningsoperstioner. Kanske inget du kan göra nu men kanske det kan vara värt det i framtiden!^^ Jag har en killkompis dom ska tatuera över sina ärr senare när de har läkt ordentligt, kanske ngt jag vill göra också men måste höra klart de jag har redan :P
Kramar!
