Nattsvarta natt-tankar
Igår kväll när jag låg och försökte sova kom jag på en viktigt sak. Jag hatar det här. Jag hatar min ätstörning. Jag hatar att allt ska kretsa runt mat. Min ätstörning har förstört mitt liv. Det är den som får mig att känna mig fulast och fetast. Det är den som får mig att tro att alla tänker "Vilken jävla tjockis" när de ser mig. Det är den som har brutit ner mitt självförtroende/självkänsla till 0.
För helt ärligt, hur många "normala" (alltså utan äs) människor ser en tjej med normalt BMI på runt 20 och tänker "Usch så fet, banta banta banta!!". Gör dem det? Nej jag tror inte det. Tänker dem så har de antagligen också någon form av äs.
Vad jag vill säga är att tänk så mycket tid man lägger på sin ätstörning. Så mycket tid att tänka att "Jag är för tjock för att träffa kompisar".
Tänk hur mycket tid över man skulle ha om den inte fanns, eller hur mycket ångest man skulle slippa. Då skulle man kunna få tillbaka sitt liv.
Igår kväll kom jag också på att jag egentligen vill bli frisk. Jag orkar inte med den här skiten längre, mest massa ångest och inte fan har jag gått ner i vikt. När jag började svälta och hetsa för första gången vägde jag runt 53 kg. Något år efter det, kanske två låg jag på 62 kg. Det gjorde jag även i januari då jag efter en jobbig höst verkligen skulle försöka ta tag i mitt viktproblem.
Men jag klarar inte att besegra ätstörningen ensam. Den har alldeles för starkt grepp om mig. Och jag är alldeles för feg för att söka hjälp. Så jag får fortsätta med att svälta och hetsa bort mitt liv, det är jag bra på.
Det är bara att börja klätta om man är tillräckligt stark...
:/ söta du, vet inte vad jag ska säga riktigt. men ja, alldeles alldeles för mycket tid och energi går till mat och viktfixering. fatta vad man skulle kunna lägga all tid och energi på utan det här, det är en ganska deppig tanke.. du säger att du är för "feg" för att söka hjälp, men önskar du och skulle VILJA att du kunde gå till en kurator eller psykolog?<3
ja, det är egentligen fruktansvärt, och jag förstår inte hur någon någonsin skulle vilja ha en ätstörning! det är helt sjukt för mig! jag hoppas verkligen att du kan hitta modet någon dag och söka den hjälp du behöver. det hjälper ju dock inte att det är svårt att få hjälpen, man får på sin höjd prata med en psykolog några gånger, speciellt om man ligger på normalvikt. man måste verkligen kämpa för att få hjälp. och i vår sits orkan man inte det. så jag hoppas någon som står dig nära ser det och kämpar för dig. jag hoppas verkligen det.
Är övertygad om att du är bra på mycket mycket mer än att enbart svälta och hetsa! Vet av erfarenhet att det kanske inte är så det känns nu när din ätstörning tar all kraft och döljer ditt verkliga jag.
Verkligen roligt att höra att du VILL bli frisk och VILL söka hjälp! Vet att det är ett stort steg och att det krävs en hel del mod för att göra det. Men tro mig, att få kontakt med alla dessa snälla människorna som verkligen kan och förstår sig på ätstörningar var det bästa jag gjort. De förstår, stöttar och hjälper mig. Visst var jag orolig och fylld av skam i början, men det var ändå inte alls så farligt som jag trodde.
Jag hittade min hjälp på: http://www.riksforeningenmotatstorningar.se/?s=vard.
Här finns de som är specialiserade på ätstörningar just där man själv bor. Snälla, fundera en gång till på att ta emot stöd och hjälp! Det är verkligen värt det! Önskar att jag själv gjort det mycket tidigare...
Kramar,
Wilma
Jag fattar det där med att ätstörningarna tar upp hela ens liv, men jag vill inte bli frisk. Har ju ändå inget liv, så ätstörningen får bli mitt liv (Y)
Klart du kan blir frisk, klart du är stark nog att söka hjälp. Om du vill har du styrkan. Du måste bara låta dig själv se den. Öppna ögonen :)
Jag tycker du ska lyssna på Wilma, kolla åtminstone på sidan, och smaka lite på hur det skulle kännas att ta steget till et friskare liv. :)
känner precis som du :/
hatar att behöva ligga vaken i timmar och fundera på vad man ska äta och vad man kommer väga
jag hatar ångesten och jag hatar att aldrig bli nöjd med hur man ser ut
men jag beundrar dig, du är stark! har följt din blogg jättelänge!
Det är bara att satsa framåt vännen! Precis som du säger tar äs upp den mesta av vår energi och vi glömmer att leva. Försök att skaffa hjälp, för det är svårt att klara sig helt själv. Våga trotsa äs, för det är ett monster som måste förintas och det går bara genom att agera tvärtemot!
Stor kram
Tror faktiskt att det jobbigaste är att erkänna för sig själv att man mår dåligt. Nu när du gjort det är jag säker på att du klarar resten också om du bara vill. Sök hjälp, det är värt det! :)
stor kram
Jag känner igen mig. Ju tidigare man bryter sig loss, desto lättare blir det. Vänta inte ut det. Försök. Alla framsteg, hur små de än är, är ändå framsteg. Och tänker man efter: när man väl ÄR frisk, då bryr man sig inte om de där extra hektona/kilona...
